…är en text som skrevs i februari förra året. Med tanke på de senaste dagarnas mediarapportering kring ÖB:s uttalande i SvD kände jag att texten är värd att läsas igen. Så nu kommertexten i sin helhet igen;
Säkerhetspolitiska hot och förmågor är något som den svenska journalistkåren, eller kanske framför allt svenska mediakonsumenter har svårt att förhålla sig till. Mycket förenklat för att spara eoner av tid kan hot och förmågor uttryckas enligt följande;
För det första. För att en förmåga skall kunna bli ett hot krävs först och främst en politisk vilja för att kunna förvekliga detta. Vad är målet med den förda politiken?
För det andra. Om viljan finns att förvekliga hotet behöver ekonomiska och industriella resurser fördelas så att de kan understödja förmågan som garanterar hotet.
För det tredje. Om förmågan finns finns det alltid en risk att den kan användas. Om vinsten att använda förmågan överstiger med råge kostnaden sjunker tröskelvärdet för att använda den.
Det borde därför vara relevant att diskutera förmågor och risker, ja kanske till och med oförmågor ibland, beroende var diskusssionens tyngdpunkt ligger. Ta gärna upp saker som möjligheter och handlingsfrihet. När man ändå håller på, brist på handlingsfrihet. Det finns ett helt batteri med termer som borde ingå i den offentliga diskussionen om svensk säkerhetspolitik.
Utan att peka ut någon särskild nyhetsredaktion kan man konstatera att rysk upprustning är på tapeten igen och rapporteras i bland annat radion i dag där reportern frågar om rysk upprustning utgör ett hot. FOI:s Carolina Vendil Pallin svarar sanningsenligt att upprustningen inte utgör ett hot i dagsläget.
Helt riktigt påpekas det även att antalet förband är mindre idag än innan Georgienkriget, men enligt Observationsplatsen gör man det väldigt enkelt för sig i den argumentationen. Antalet förband har förvisso minskat, men det som har skett är att man upplöste de så kallade Kategori C-förbanden, motsvarande det som vi hade som personalersättningsförband. C-förbanden hade en personalstyrka om 10-15% och tämligen hög materieluppfyllnad med äldre utrustning. Exempel på detta är stridsvagnsförband med T-55 och T-62 som nu skrotas sedan ett tag på löpande band. Nästa nivå, Kategori B-förbanden omfördelar sin materiel så att materielstatusen blir helt och hållet uppfylld på kategori A-förbanden där inga vakanser längre tillåts. Ur denna kategori tas de förband som skall ha extra hög insatsberedskap med bland annat kontraktsanställd personal. Slutligen förtätas Kategori B-förbanden där luckor och vakanser inte heller längre tilåts. Dessa har dock något lägre materiell status där bland annat äldre varianter av stridsvagn T-72 återfinns. Samma behandling av förbandstyperna återfinns över alla vapengrenarna och vapenslag.
I förlängningen innnebär detta att statusen på de gripbara förbanden ökar och att de vakantsatta pappersförbandens officerare kan friställas. Organisationen slimmas betydligt och kan bli mer användbar för de politiska mål man har.
Med fortsatt materiell förnyelse kommer förmågan att fortsätta öka , bland annat genom den ambitiösa materielanskaffningsplanen GPV-2020 som omfattar ofattbara 5000 miljarder svenska kronor. Bland annat nämns över 2300 nya stridsvagnar, landstigningsfartyg med mera.
Frågan är hur detta påverkar den svenska planeringen och de åtgärder som vidtas. Som en klok bloggare skrev för ett tag sedan, militär förmåga är allltid relativ. I det ljuset bör man kanske lyfta upp de militära basförmågorna verkan, underrättelser, rörlighet, ledning, uthållighet och skydd. Vad har vi tillgång till och vad kan en eventuell motståndare få tillgång till? På Wiseman och Skipper diskuteras bland annat Gotland och vikten av att inte låta ön förbli ett säkerhetspolitiskt vakuum.
En rysk upprustning som sker parallellt med ett USA som drar sig ur Europa kan bli starkare än vad vi trodde från början.
Mer kan man bland annat läsa på SvD men även på de flesta försvarsbloggarna som Chefsingenjören, Gyllenhaal och Försvar och Säkerhet,
8 kommentarer
Comments feed for this article
9 januari, 2013 den 04:08
Patrick Lundström
1. Varför skulle Ryssland angripa Gotland?
2. Är det billigare att knyta Ryssland närmare, ekonomiskt, till EU än att knuffa bort dem och upprusta?
3. Vill vi verkligen lägga de pengar på ett försvar som skulle behövas för att avskräcka Ryssland från att anfalla? För vad skulle Ryssland rimligen uppnå med att ockupera delar eller hela Sverige?
4. Kan Ryssland hantera de politiska/ekonomiska konsekvenserna av att starta ett krig i nord/väst Europa? Deras ekonomi är beroende av EU, lika väl som EU är beroende av dess gas. Förutom Frankrike och inom en snar framtid, Polen som har ett akutprogram för att trygga energiförsörjningen med kärnkraft.
5. Rysslands upprustning sker mer eller mindre från noll. Och NATO står fortfarande för 75%(!!!!!!) av världens försvars utgifter. De har ett tekniskt gap att brygga…
11 januari, 2013 den 08:37
op
1. Kanske inte ett primärmål men varför skall det lämnas som ett säkerhetspoltiskt vakuum.
2. Alltid billigare med fred än med krig.
3. Definitvt.
4. Sannolikt inte och förhoppningsvis har de den insikten.
5. Mer eller mindre noll, nja skulle inte hålla med om det….
13 januari, 2013 den 08:40
Patrick Lundström
1. Är det ett säkerhetspolitiskt vakuum? Vad är det med Gotland som är så speciellt?
2. Så varför är det inte ett alternativ?
3. Miljarder på grejer som med största sannolikhet aldrig kommer behövas? Skola, omsorg, pensioner, som 100% kommer att behövas..
4. Förhoppningsvis.
5. Sammantaget så startar de från noll. Om man lägger ihop teknik, taktik och det faktum att NATO fortsatt sin tekniska/taktiska utveckling sedan sammanbrottet.
Jag försöker ”utmana” bilden av Ryssland som lede fi. Kan det vara så att en del är kvar i gamla spår?
10 januari, 2013 den 10:17
Patrick Lundström
Verkar var väldigt lite debatt…
11 januari, 2013 den 12:11
Dragan Gustavos
Inge vågar för att FRA sitter här och luskar tillsammans med MUST.
11 januari, 2013 den 08:33
op
Sorry, ditt första inlägg försvann i telefonens app och syntes först när jag startade upp datorn…
12 januari, 2013 den 01:58
Schwabe
Det är bristen på nytänkande och gamla inrökta kalla-krigs stereotyper som ständigt dömer landet att gläfsa i hasorna på NATO och dränera sina ”styrkor” av duktiga-idioter-kanonmat till deras ständiga kolonialkrig mot lag syd.
Sverige får helt enkelt de fiender man förtjänar. Fientligt gläfsande mot den stora grannen i öster (liksom lustmord på Afghaner och andra untermenschen) bidrar naturligtvis inte till ömsesidigt förtroende och är knappast nyttigt nu när aggressionspaktens kniptångsmanöver kring Ryssland (Drang nach osten 2.0) stöter på patrull på alla fronter. Den blodiga näsa man ådrog sig i Georgien och alla fallerande färgkodsrevolutioner i östländerna kommer nu att upprepas i Syrien.
NATO har varken pengar mod och förtroende att anställa ett nytt ”humanitärt” blodbad mot ett land som faktiskt kan försvara sig och gör det väl, trots ett ständigt flöde av fanatiska legosoldater från de ”demokratiska” föredömena i gulfen. Rysslands största militära flotteskader någonsin i regionen och nyinstallerade Iskander-missiler har fått Foggy Rasmussen att backa markant och frågan är om han inte likt lyddiktatorn Saakasviili nu sitter och tuggar slips i Köbenhavn…
När detta korthus faller ihop är ni tillbaka på ruta ett igen…
19 februari, 2013 den 06:24
Hotbilden II: Nyttan av rysk militärmakt | Säkerhetspolitiska Reflektioner
[…] Clausewitz – On War, Stone – Military Strategy, Smith – Utility of Force, Oplatsen, […]