…är en text som skrevs i februari förra året. Med tanke på de senaste dagarnas mediarapportering kring ÖB:s uttalande i SvD kände jag att texten är värd att läsas igen. Så nu kommertexten i sin helhet igen;

Säkerhetspolitiska hot och förmågor är något som den svenska journalistkåren, eller kanske framför allt svenska mediakonsumenter har svårt att förhålla sig till. Mycket förenklat för att spara eoner av tid kan hot och förmågor uttryckas enligt följande;

För det första. För att en förmåga skall kunna bli ett hot krävs först och främst en politisk vilja för att kunna förvekliga detta. Vad är målet med den förda politiken?

För det andra. Om viljan finns att förvekliga hotet behöver ekonomiska och industriella resurser fördelas så att de kan understödja förmågan som garanterar hotet.

För det tredje. Om förmågan finns finns det alltid en risk att den kan användas. Om vinsten att använda förmågan överstiger med råge kostnaden sjunker tröskelvärdet för att använda den.

Det borde därför vara relevant att diskutera förmågor och risker, ja kanske till och med oförmågor ibland, beroende var diskusssionens tyngdpunkt ligger. Ta gärna upp saker som möjligheter och handlingsfrihet. När man ändå håller på, brist på handlingsfrihet. Det finns ett helt batteri med termer som borde ingå i den offentliga diskussionen om svensk säkerhetspolitik.

Utan att peka ut någon särskild nyhetsredaktion kan man konstatera att rysk upprustning är på tapeten igen och rapporteras i bland annat radion i dag där reportern frågar om rysk upprustning utgör ett hot. FOI:s Carolina Vendil Pallin svarar sanningsenligt att upprustningen inte utgör ett hot i dagsläget.

Helt riktigt påpekas det även att antalet förband är mindre idag än innan Georgienkriget, men enligt Observationsplatsen gör man det väldigt enkelt för sig i den argumentationen. Antalet förband har förvisso minskat, men det som har skett är att man upplöste de så kallade Kategori C-förbanden, motsvarande det som vi hade som personalersättningsförband. C-förbanden hade en personalstyrka om 10-15% och tämligen hög materieluppfyllnad med äldre utrustning. Exempel på detta är stridsvagnsförband med T-55 och T-62 som nu skrotas sedan ett tag på löpande band. Nästa nivå, Kategori B-förbanden omfördelar sin materiel så att materielstatusen blir helt och hållet uppfylld på kategori A-förbanden där inga vakanser längre tillåts. Ur denna kategori tas de förband som skall ha extra hög insatsberedskap med bland annat kontraktsanställd personal. Slutligen förtätas Kategori B-förbanden där luckor och vakanser inte heller längre tilåts. Dessa har dock något lägre materiell status där bland annat äldre varianter av stridsvagn T-72 återfinns. Samma behandling av förbandstyperna återfinns över alla vapengrenarna och vapenslag.

I förlängningen innnebär detta att statusen på de gripbara förbanden ökar och att de vakantsatta pappersförbandens officerare kan friställas. Organisationen slimmas betydligt och kan bli mer användbar för de politiska mål man har.

Med fortsatt materiell förnyelse kommer förmågan att fortsätta öka , bland annat genom den ambitiösa materielanskaffningsplanen GPV-2020 som omfattar ofattbara 5000 miljarder svenska kronor. Bland annat nämns över 2300 nya stridsvagnar, landstigningsfartyg med mera.

Frågan är hur detta påverkar den svenska planeringen och de åtgärder som vidtas. Som en klok bloggare skrev för ett tag sedan, militär förmåga är allltid relativ. I det ljuset bör man kanske lyfta upp de militära basförmågorna verkan, underrättelser, rörlighet, ledning, uthållighet och skydd. Vad har vi tillgång till och vad kan en eventuell motståndare få tillgång till? På Wiseman och Skipper diskuteras bland annat Gotland och vikten av att inte låta ön förbli ett säkerhetspolitiskt vakuum.

En rysk upprustning som sker parallellt med ett USA som drar sig ur Europa kan bli starkare än vad vi trodde från början.

Mer kan man bland annat läsa på SvD men även på de flesta försvarsbloggarna som Chefsingenjören, Gyllenhaal och Försvar och Säkerhet,