Räckvidden för markrobot Iskander från regementet i Luga. De två cirklarna visar räckvidderna för 40 repektive 70 mil. Skillnaden är med eller utan kärnvapen… Bild från YLE.
Markrobot Iskander-M/SS-26 STONE
När man tittar på besökstatistiken för bloggen ser man att en av de populärare söktermerna är Iskander-M. För att serva de besökare som önskar sig att fördjupa sig i systemet rekommenderas denna läsvärda finska rapport från 2012, som för enkelhetens skull är skriven på engelska.
Den är mycket intressant då den samtidigt förklara de finska uppgifterna på räckvidden 70 mil. Denna räckviddsberäkning innebär samidigt att redan från fredsgrupperingsplatser kan nå mål (om man nu så önskar) i Mälardalsregionen. Nu skall man ju inte måla fan på väggen, ty något hot om robotangrepp mot Kungliga huvudstaden föreligger inte. Däremot kan det vara av intresse att ha kännedom om förmågor i vår absoluta närhet som finns idag.
För den som kanske är obekant med systemet kan det lättast beskrivas som ett lättrörligt markrobotsystem avsedd för att kunna skjuta konventionella som såväl kärnvapenladdningar. Roboten är Rysslands modernaste taktiska robotsystem och kom i aktiv tjänst 2006. Systemet har en strypt räckvidd till 40 mil med möjlighet till ökas 50 mil pga av INF-avtalet när den är bestyckad med kärnvapen. Med konventionell laddning om knappt 500 kg når roboten 70 mil. Senaste versionen av robotens målsökare är optisk vilken medför en träffsannolikhet (CEP) på 10 meter. Roboten har använts i strid under Georgienkriget 2008 och finns sedan 2011 i svenskt närområde vid 26. markrobotbrigaden i Luga, SV S:t Petersburg. Roboten är främst avsedd för att användas mot högvärdiga mål(high value assets) som luftvärnsrobotförband, flyg- och flottbaser, ledningsplatser och trafikknutpunkter
Det har från politiskt håll framförts att Iskander kan komma att flyttas fram till Kaliningradenklaven som ett svar på NATOs planerade robotförsvar. Uppgifter förekommer att depå för taktiska kärnvapenstridspetsar har färdigställts i Kaliningrad, vilket styrker i sådana fall uttalanden om att utplaceringen endast är politiskt begränsade. Nästa förband i MDVäst som står på tur att beväpnas med systemet är 448. markrobotbrigaden i Kursk som under 2013 tilldelas Iskander-M.
Senare i år kommer den omtalade övningen Zapad-2013 att genomföras tillsammans med Vitryssland. Uppgifter om omfattningen och storleken på övningen har Ryssland varit väldigt snåla med, något som har väckt ont blod hos de baltiska regeringarna. Troligt är att under övningen kommer 26.mrbbrig att skjuta skarpa robotskott med systemet
Tidigare generationer av markrobotsystem är till exempel den från Irakkriget ökanda SCUD-roboten.
Observationsplatsen har skrivit mer om systemet och dess utplacering här
Observationsplatsen 
6 kommentarer
Comments feed for this article
13 februari, 2013 den 04:30
Upandaway
Hur lång räckvidd systemet egentligen är förmöget till verkar vara höljt i dunkel. I artikeln du länkar till nämns siffror upp till 2000 km i slutet. Är det enbart INF-fördraget som hindrar att något sådant realiseras? Det går betydligt snabbare att riva sönder ett papper än det tar att bygga upp en förmåga som kan möta ett sådant hot…
En annan undran jag har är om en marin variant av systemet finns. Men samtidigt, om siffror om 700km+ stämmer kanske en sådan förmåga är överflödig.
Är det bara jag, eller är vi på väg in i en situation där vi riskerar att Ryssland bygger upp kvantiteter av precisionsvapen och luftvärn med vilka man ”kopplat greppet” utan att någon tänkt på det eller märkt det? Hela ”Krig med Ryssland är Omöjligt” börjar kännas som en farlig mental spärr, vars motsvarighet definitivt inte verkar finnas i Ryssland. Där verkar det bland vissa finnas en latent längtan efter att ge de högfärdiga och dekadenta europeerna* en smäll för att visa vem som bestämmer.
*Deras syn, inte min.
13 februari, 2013 den 07:37
op
INF-fördraget medförde att man skrotade till exempel SS-23 SPIDER. Helt rätt att man kan från en dag till en annan upphäva ett avtal, och att man egentligen inte längre är politisk eller moraliskt bunden att följa dess innebörd längre. Har man då system som balanserar på den tekniska begränsningen av formella skäl kan en förmågeökning vara en ganska enkel operation.
Ballistiska robotar är än så länge förbehållet strategiska vapen, dvs långräckviddiga nukleära stridsspetsar. Sjöstridskrafterna förlitar sig på kryssningsrobotar som vapenbärare för bekämpning av markmål, undantaget sjöartilleri som understöd av amfibieoperationer. Men det är intressant att notera, i återtagandet finns nu i arsenalen stor mängd kryssningsrobotar för markmålsbekämpning. Tidigare var fartygens robotarsenal främst inriktad på sjömålsbekämpning. Där har man dragit en lärdom från Gulfkriget och med framgång implementerat systemtänket i arsenal och doktrin. Nu behöver det bara prövas i strid för få det verifierat.
När det gäller materielplanen och precisionsvapen har styrda vapen mkt hög prioritet. Både för att garantera vekan och för att kunna skydda vapenbärarna i det längsta. (längre räckvidd på bomben) Det blev ganska nuppenbart när man bombade flygfält i Georgien. Fyra BACKFIRE fäller tillsammans ca 120 järnbomber i ett flygföretag och får ett drygt halvdussin träffar, dock utan verkan så att rullbanan blir helt utslagen.
Under Irakkriget fem år tidigare slår en (1) B-2 SPIRIT ut ett helt flygfält med 6 st JDAM med tre bomber i rullbanan var 500:e meter, likadant på den paralella taxibanan.
Samma effekt efterlyser man i flygvapnet. I bland annat den senaste uppgraderingen av BACKFIRE, TU-22M3M och SU-34 FULLBACK får man resursen.
13 februari, 2013 den 02:34
Roger Klang
Jag läste den mycket braa finska rapporten. Bl.a. stod det i början:
”In these circumstances, the importance of ballistic missiles and Cruise missiles as replacements for ground-attack fighter Aircrafts on bombers capable of penetration is emphasized.”
Det gäller väl i förängningen bara Finland om man jämför med Sverige, att en fiende är tvungen att använda sig av ballistiska missiler som Iskander, eftersom Helsingfors ligger i sydväst. I vårt fall, och eftersom Lv6 och huvuddelen av vårt (mobila) luftvärn är beläget till Halmstad, och eftersom P4 och F-7 ligger i Skaraborg och kan nås av kryssningsmissiler släppta från B-52:or utom räckhåll för vårt luftvärn på internationellt vatten, så har de större valfrihet. Också utvalda mål som hamnen i Göteborg och Landvetter flygplats kan nås av kryssningsmissiler släppta från Kattegatt. Amerikanarna skulle om de av någon anledning ville använda sig av Sverige som en ny östgräns, om ifall de baltiska staterna och Gotland skulle ockuperas av Ryssland, ostraffat kunna skära av P7:s i Skåne möjliga vägar mot Kalmar eller mot Göteborgsområdet genom att lägga bombmattor på ett par hundra meter tvärsöver över viktiga och breda vägar vertikalt med B-52:or. Vad jag vill ha sagt är att både Ryssland och USA har kryssningsmissiler som kan släppas eller avfyras från säkert avstånd för den egna plattformen, men amerikanarna har valmöjligheter. Enligt texten så har ryssarna ingen anledning till att använda sig av flyg som plattform då de har Iskander-K (Kryssningsmissil avfyrad från samma plattform som Iskander-M). En variant av en typisk rysk modern kryssningsmissil släppt från ett ryskt bombplan når lätt alla delar av Gotland och hela Sverige – den når 5 000 km – vad den nu heter. Men uppgifterna kanske är felaktiga, det skulle kanske stå 500 km? Den når i alla fall hela Gotland och Karlskrona Örlogsbas. Jag vet inte hur det är för amerikanarna, har de mobila land- eller sjöbaserade plattformar för kryssningsmissiler?
Roger Klang
13 februari, 2013 den 07:06
op
Man får tänka på att Iskander-M är bara ett av flera tillgängliga system. Beroende på vilken effekt man vill uppnå använder olika typer av plattformar och dess beväpningsalternativ.
Taktiskta arkrobotförband ar viss rörlighet inom operationsområdet. Denna rörlighet är primärt för egen överlevnad. För att flytta förbandet i viss riktnng och där gruppera det inför insats medför ökad risk för upptäckt.
Kryssningsrobotar på flyg kan med sin rörlighet byta front tämligen omgående. Ett flygförband m kryssningsrobotar kan ena dagen uppträda i Fjärran Östern för att dagen efter uppträda i lufthavet mot Europa. Inte lika rörliga men ännu svårare att detektera är de ubåtsförband som kan uppträda med kryssningsrobotar.
Vid en insats måste man givetvis tänka på stridsekonomin och inte bränna av allt krut på en gång. Detta kan man översätta till mixen mellan landbaserade, flygbaserade och sjöbaserade plattformarna. Man behöver förutom skjutande enheter ha kvar en gard för avskräckning. Ett exempel är att det strategiska bombflyget måste fortfarande patrullera med kärnvapenladdade kryssningsrobotar, trots att man utkämpar ett större regionalt krig vid sitt nära utland. MAD:en behövs för att binda resurser och förhindra eskaleringar.
Däremot är det inte osagt att man inte kommer att använda sig av t ex BEAR som plattform för att skjuta av kryssningsrobotar, men antalet tillgängliga flygplan kommer nog att vara begränsade. Viktigare blir då frontnära enheter som mrb, ubåt och ytstridsfartyg. Dessa är även mer gripbara för bekämpning, vilket även avspeglar sig i Finlands anskaffning av kryssningsrobotar till sina Hornet. Vikten att bekämpa vapenbärare på djupet i motståndarens område blir viktigare.
18 februari, 2013 den 07:00
Grönvita
Och varför har inte vi motsvarande system placerat på Gotland? Och ett i norra Sverige för att täcka resten + nordkalotten.
25 juni, 2013 den 12:13
Iskander, Iskander, Iskander | Brezjnev's Blog
[…] kul grej med Iskander är att räckvidden är oklar, det talas om max 50 mil men finska källor nämner 70 mil. En till kul grej är att Iskander kan utrustas med två varianter av kärnvapenstridsspetsar […]