You are currently browsing the category archive for the ‘Teknologi’ category.

20120628-183404.jpg

Siktet ger tornet en säregen profil genom att det sticker upp en bra bit. Det ger dock möjlighet att observera 360 grader runt om samtidigt som vagnen kan stå i en mer skyddad ställning

Vid den pågående försvarsmaterielmässan Teknologi och maskinindustri 2012 visas det materielnyheter. En av de intressanta är en moderniserad T-72B från 61.stridsfordonsverkstäderna i S:t Petersburg om tack vare sin färg snabbt döptes till Vita örnen.

Vagnen är försedd med IRV-sikte ”Hököga” som är kopplat till vagnchefsplatsen. Den observanteser attsiktet sitter långt bak på tornet och saknar därmed det extra skydd som ett från början i tornet inmonterad siktesenhet skulle kunna dra nytta av. Som bekant är stridsvagn T-72 något kompakt. För skytten finns IRV-sikte Sosna-U som även har monterats på T-72BA och BM.

Andra nymodigheter på vagnen är en backkamera som på bilderna döljs av ett grönt tygskydd samt gummipads för banden.

20120628-183417.jpg

20120613-110936.jpg

Ryamattan har kanske gjort sitt i det moderna hemmet som inredningsdetalj. Men inom segmentet maskering kommer den att leva vidare i form av maskeringsnät. Ett exempel är detta lurviga maskeringssystem från konstruktionsbyrån ”Spetsradiomaterialov”

Förutom att visuellt maskera objektet reducerar det även radarvågorna reflektion i materialet. Tillsammans med ett värmeisolerande system borde en total signaturreducering uppnås. Ett exempel på detta är  denna Uralpansarterrängbil nedan som dessutom försetts med maskeringssystem Nakidka.

20120613-110952.jpg

Mer om systemet kan läsas på tillverkarens hemsida http://ckbrm.ru/index.php?products=65

GLONASS/GPS-navigator GROTTA-M/ГРОТ-М

Navigatorn är en utveckling av den något äldre 14TS822 ГРОТ-М, som kom ut på förband 2003. Av någon outgrundlig anledning valde man inte att byta namnet på den nya mottagaren trots att det i princip är två helt olika apparater.

Som rubriken avslöjar fungerar båda på både de ryska GLONASS- och de amerikanska GPS-signalerna. Föregångaren 14TS822 finns främst på artilleriförband och dess eldledare. Skalet är gjort i fräst aluminium och med batteri väger den inte mer än 800 gram. Den är exporterad till Afrika och Sydamerika, att den har menyspråk på engelska, franska och spanska kan ha underlättat det.

Efterföljaren GROTTA-M visar förutom kordinater, waypoints, rutter aven position på digital karta, även om den man ser i inslaget inte når upp till den standard vi är vana med.

Till skillnad från föregångaren har den en 320×240 färgskärm samt ett hölje gjort i plast. Dessutom är batterilådan utformad för vanliga AA-batterier vilket möjligör enklare logistik kring strömförsörjningen. 14TS822 hade en särskild laddningsbar batterilåda som inte går att demontera och stoppa i till exempel ny fräscha kommersiella batterier, utan man är då utlämnad till underhållssäkerheten med laddade batterier från fordonsladdare/motsv.

Noggrannheten anges till 10 meter.

Som tillbehör finns även en fordonsantenn som kopplas in med coaxialkabel.

20120205-224221.jpgTidigt utkast på hur Kurganets-25 skulle kunna se ut.

Det är alltid intressant att se vad industriföreträdarna har att säga om tillståndet i branschen och vad som ligger framför dem, både i möjligheter och svårigheter. TV-bolaget Vesti genomförde häromdagen en intressant intervju med chefen för koncernen Traktornye Zavody / тракторные заводы.

Koncernen tillverkar en mängd olika typer av fordon och i produktionsprogrammet ingår anläggningsmaskiner, järnvägsmateriel, jordbruksmaskiner och stridsfordon. För läsare av denna blogg är kanske stridsfordonet BMP den mest kända produkten, tillverkad på anläggningen i Kurgan eller luftlandsättningstruppernas fordon BMD som tillverkas i Volgograd. Andra kända produkter är bandgående luftvärnsrobotfordon till bland annat det tunga luftvärnsrobotsystemet S-300V/SA-12 GLADIATOR som byggs i Lipetsk

Andra, kanske mindre kända företag i koncernen är den danska skogsmaskinstillverkaren Silvatec…

Företaget håller för närvarande på att ta fram en ersättare till BMP-3 med arbetsnamnet Kurganets-25/курганец-25. Utvecklingsarbetet skall vara klart till slutet av året och en prototyp skall tas fram till 2014-15. Numret 25 avslöjar viktklassen och som jämförelse väger en BMP-3 knappt 19 ton och det svenska stridsfordonet 90 väger 23 ton. Till skillnad från 90-vagnen skall Kurganets-25 vara amfibisk, en förmåga som är standard på ryska stridsfordon. Vad man bygger in och vilken skyddsnivå den får är annars oklart. Det är dock vara fullt möjligt att den som alternativ får en automatkanon med grövre kaliber än 30 mm. Rykten på nätet säger att den skall kunna förses med olika tornalternativ. Frågan är dock hur man löser frågan med rekylupptagningen och utformningen av fordonsskrovet, då det kan vara lite overkill med en tornkrans anpassad för en 57mm akan när man rullar runt med en 14,5 mm tksp som beväpningsalternativ. Ett alternativ kan vara att man väljer en ovanpålagrad vapenstation och bygger modulariteten kring detta. Oavsett blir lösningen spännande att se.
Under tiden har produktionen av BMP och BMD gått ner på lågvarv i väntan på Kurganets-25 blir färdig, då det ryska försvarsministeriet avvaktar resultatet av det projektet.

Att anskaffningen av BMD har pausats för tillfället sedan tidigare är känt och att man har varit missnöjd med BMD-4. Den uppgraderade varianten BMD-4M tillförs i låg takt till VDV-förbanden och att Kurganets-25 figurerar i anskaffningsdiskusionerna kan betyda två saker. Antingen kommer Kurganets-25 i en lightversion som går att luftlandsätta eller så kommer en framtida ominriktning på organisation och uppträdande av luftlandsättningsförbanden. Fallskärmsburet eller luftburet, mekaniserad eller fotburet, framtiden får avvisa?

BMP-3 tillverkningen hålls igång för närvarande av exportorder till bland annat Indonesien som köper in BMP-3F. Tidigare har diskussionerna gjort gällande att marininfanteriet skulle kunna tilldelas BMP-3F, men i avvaktan på eventuellt ett nytt enhetligt stridsfordon är det dock naturligt att hålla inne det än så länge. Vid en eventuell anskaffning kan dock räkna med ett behov av stora serier då både det mekaniserade infanteriet och marinfanteriet samt eventuellt luftlandsättnngstrupperna har behov av dessa fordon.

Dock så kommer man att behöva investera i nya produktionsanläggningar med rationella produktionsmetoder och modern utrustning, något som man i dag saknar. Det man behöver ar statliga garantier för dessa investeringar då man saknar eget kapital för detta i dagsläget. Detta kan även ses i ljuset av de statliga garantier för uppsattandet av tre stycken nya robotfabriker för koncernen Almaz Antey som nyligen utlovades.

Andra saker som drar ner resultatet är oförutsedda prishöjningar hos underleverantörerna samt höga priser på utländska delar. Dock har det skett en förbättring på det senare, bland annat på IR-sikten från Frankrike.

Det rör sig på stridsfordonsfronten och Kurganets-25 är bara en del av det som komma skall. Bland de andra projekten finns hjulgående stridsfordon Bumerang som ersättare för BTR-80 och stridsvagn Armata som ersätter stridsvagnstyperna T-72, T-80 och T-90. Mer om detta någon annan gång.

20120116-232154.jpg

Infauna
EW-fordonet Infauna/Инфауна levereras till 7.luftlandsättningsdivisionen i Novorossiysk och 98.luftlandsättningsdivisionen i Ivanovo. Fordonet är avsett att kunna störa ut radiokontrollerade minförsåt, vanligtvis kallad IED, Improvised Explosive Device eller på journalistsvenska ”vägbomber”. Givetvis kan man även blockera fjärrutlösare likt Tändapparat 9, TA9 med denna typ av fordon. Utöver detta fungerar fordonet även som ett traditionellt störfordon för kunna blockera motståndarens radiotrafik.

Utvecklingsarbetet startade 2005 och truppförsöken inleddes redan 2009. Under 2011 inleddes serietillverkning och nu har de första fyra fordonen levererats. Gissningsvis landar dessa i en EW-tropp på divisionens signalbataljon, men det kan vara lite för tidigt att sia om.

Vän av ordning ser att fordonet egentligen är en GAZ-59032, dvs samma fordon som stridsledningspansarterrängbil BTR-80K1SH1/БТР-80К1Ш1 som inte är fällbar med fallskärm. Vad gör nu denna typ av fordon i ett luftlandsättningsförband? Svaret är ganska enkelt. Trots att förbandet har förmåga behöver man inte alltid fällas från flygplan, eller ens transporteras av detsamma. VDV skall stå för den högsta insatsberedskapen när det gäller de väpnade styrkorna och det blir naturligt att förse spjutspetsförbanden med tillräcklig hög skyddsnivå, även om den undantagsfall hamnar utanför den huvudsakliga förmågan, i det här fallet att fällas med fallskärm från flygplan.

Good enough är tydligen mottot för dagen.

20120115-180235.jpg

Rök och damm, en Iskander går till väders från Kasputin Jar i september 2011

Under 2012 kommer testverksamheten mer än fördubblas vid robotskjutfältet Kasputin-Jar i Astrakanregionen rapporterar RiaNovosti.

Vid skjutfältet testas alla typer av vapen från de olika vapengrenarna så det kan skjutas allt från jaktrobotar för flygplan till markrobotar för artillerförbanden. Under 2011 sköts det i runda tal 500 robotskott på skjutfältet och i år kommer man att avlossa drygt 1200 stycken, vilket motsvarar en ökning med 150%. Av dessa kommer ett 70-tal att ske med nya system som är under utveckling. För närvarande utvecklas ca 160 (!) olika vapensystem av den ryska försvarsindustrin och det är dem som står bakom mycket av den ökade verksamheten.

Fördelen med att ha en central provplats är många. Till exempel behöver man inte genomföra dubbla investeringar i till exempel mät- och provutrustning. Testverksamheten är belagd med viss sekretess och med färre provplatser är risken för läckor mindre.

På fältet genomförs även verifieringsskott med aktuella förband inför kommande ombeväpningar. Ett exempel på detta är bland annat det tunga luftvärnsrobotsystemet S-400/SA-21 GARGOYLE, något som 183. Lvrbbrigaden från Kaliningrad genomförde sent förra året inför utplacerandet av systemet. Det förbandet skall vara aktivt från och med april. Andra system som man sköt med under förra året är markrobotsystemet Iskander/SS-26 STONE, också ett system som finns i vårt närområde och som kommer att tillföras förbanden i Kaliningrad.

Det är intressanta här är att utvecklingsarbetet i försvarsindutrin övergår alltmer i praktiska försök. Det borde indikera att utvecklingsarbetet har tagit ett ordentligt steg framåt och man förlitar sig inte längre på sovjetiska/post-sovjetiska system längre, utan att det moderna Ryssland nu har en industri som numera levererar resultat.

Mer om Kasputin Jar kan man läsa här

MIC-ISS grupperad

Mobil radiolänkstation MIC-ISS
Under den i Moskva förlagda teknikmässan International Forum Engineering Technologies-2010 i somras visades en hel del nyheter upp. Bland denna mobila radiolänkstation kallad MIC-ISS från företaget Micran i Tomsk. Den är avsedd för såväl talkommunikation och bredbandsförbindelser och skall kunna klara av att upprätta bredband åt tvåhundra abonnenter i fältmiljö. Som radioutrustning sitter en MIK-RL4station tillsammans med kraftaggregat i fordonet, vilket gör att systemet är väldigt lättgrupperat. Den saxlänkade masten kan resas upp till 32 meter och klarar en vindstyrka på upp till 50m/sekund.

MIC-ISS sitter monterad på en KaMAZ-chassi. På bilden marschfärdig.


Störutrustning Pelena-6BS-F är avsedd att skydda mot IED monterad på taket till en BTR-80

De ryska inrikestrupperna är sårbara för vägbomber, så kallade IED, vid sina säkerhetsoperationer i Kaukasus. Därför monterar man numera störutrustningen Pelena-6BS-F på fordonen för att blockera fjärrutlösta mineringar, där utlösningskommandot är radiostyrt. På så sätt begränsar man motståndaren till att utlösa sina laddningar på mekanisk väg.

Pelena-6B-F består av en sändare monterad i plåtlåda som sätts på fordonets tak, vikten är inte mer än 23kg och måtten är 45x38x53cm. Den manövreras med fjärrkontroll från fordonet.

Pelena monterad på en Tigr under säkerhetsoperationer i september 2010

Pelena-6BS-F monterad på en UAZ-469 tillhörande personskyddet för Ingusijens president

Mer information kan man få på tillverkaren Kobras hemsida.

FLANKER-C avfyrar en attackrobot AS-14 KEDGE under skjutprov.

Flygplanstillverkaren Sukhoi har slutfört testerna av den första serietillverkade Su-30M2 multi-role stridsflygplanet FLANKER-C. Flygplanstypen är särskilt anpassad till att slå mot såväl mark som sjömål. Testerna har genomförts på teststationen Komsomolsk-on-Amur.

Su-30 är utvecklat ur Su-27 och är ett tvåsitsigt jakt-attackflygplan med lufttankningsmöjligheter. Flygplanet har även datalänk, vilket medger att sända stridsledningsinformation vidare till andra flygplan. Stridsteknisk innebär det att man har möjlighet att göra anflygningen mot ett mål med nedsläckta sensorer, men ändå möjlighet att verka med vapensystemen så länge man har tillgång till stridslägeinformation i realtid, något som Jaktviggen var först i världen med på 1970-talet.

Strisflygplanen kommer att levereras till 148.stridsflygskolan i Savastleika.

FLANKER-C har exporterats till Algeriet, Indien, Indonesien, Kina, Malaysia, Uganda, Venezuela och Vietnam.

Stridsvagn T-80 i gummivariant

Svenska Dagbladet har idag en artikel om företaget Rusbal som tillverkar skenmål. Deras produkter är anpassade främst för den ryska marknaden och deras paradprodukter är luftvärnsrobotsystemet S-300, stridsvagn T-80 samt stridsflygplanet Su-27.

Vilseledning är ett av ryssarnas högt värderade förmågor och har sedan länge förfinats. Genom maskering kan man undgå upptäckt och bekämpning och med skenmål kan man till och med lura fienden att leverera en insats på ett värdelöst mål. Med maskering kan man till och med förvilla fiendens stridinsatsutvärdering och tro att verkan har varit större eller mindre än vad den egentligen varit. I Ryssland finns en särskild term för detta, Maskirovka. I begreppet maskirovka ingårt inte enbart skenmål utan även sättet att använda dem i förband med skensignalering, spårbildning och skengrupperingar. Utöver detta kommer även skenåtgärder på andra grupperade förband i området för att förstärka autenticiteten i skenåtgärden.

Kända exempel från senare år är Jugoslaviska försvarsmaktens insatser i samband med Kosovokriget och NATO:s bombkampanj, där stora delar av NATO:s bekämpning skedde just mot intelligenta skenmål.

Minans båda sensorer syns tydligt på ovansidan

Fordonsmina TM-83

TM-83 är en sidverkande fordonsmina med riktad sprängverkan motsvarande vår Fordonsmina 14. Genom att den är utrustad med två olika typer av sensorer, både seismisk och infrarött, kan den lämnas i driftsläge under lång tid (30 dagar) men ändå klara av bekämpa mål i avsett framryckningsstråk på ett avstånd upp till 50 meter. Den klarar av pansartjocklek upp till 400 mm. Förutom att den kan avfyras med hjälp av sensorerna kan den avfyras som syftmina med en 100 meter lång elkabel och utlösare MZU.

Aktiveringssekvensen styrs av den seismiska sensorn VT-2 som startar upp den mer energikrävande infraröda sensorn VT-1. Dock är den senare känslig för damm eller kraftig nederbörd vilken reducerar minans verkansgrad under vissa väderlekar.

Minan väger 20,4 kg varav verkansdelen väger 9,6kg och läggs ut manuellt.

TU-95 MS med en Kh-101 under flygkroppen vid ett tidigare flygprov. Som mest kan planet bära 8 robotar.

Strategiska bombflyget utrustas med nya vapen genom att kryssningsroboten Kh-101 tillförs  Tu-95MS-förbanden.

Mycket lite är känt om den senaste generationen kryssningsrobotar som Kh-101 utgör. Roboten är en utveckling av den tidigare Kh-55(AS-15 KENT), men är förlängd en meter till sju meter. Med smygegenskaper är Kh-101 en efterlängtad efterföljare till trotjänaren Kh-55. Roboten når en maxhastighet på ca 0,77 MACH och har en räckvidd på minst 3000 km. Vissa källor uppger att den kan nå så långt som 5000 km. En NPO Saturn TRDD-50 turbojetmotor sitter baktill i robotkroppen. Som stöd för navigering finns GLONASS-styrning, bildjämförande sensorer samt TV-målsökare för den sista biten av färden. Stridsdelens vikt uppskattas till 400kg.

Tu-95MS kan bära 8 stycken robotar på vapenbalkar under vingarna. Robotens längd gör att den inte passar i det inre lastutrymmet i flygplanskroppen

Den kärnvapenbärande varianten av Kh-101 kallas Kh-102.

Något suddig bild men mer närgången bild på sex av robotarna uppsatta på vapenbalkarna

Sedan tidigare genomför det strategiska bombflyget regelbundet patrulleringar av främst luftrummet över Arktis. Behovet att ha ändamålsenliga vapenssystem för bärarna framgår med all tydlighet.

Som ett svar på den amerikanska MOAB, GBU-43/B Massive Ordnance Air Blast eller Mother Of All Bombs testade Ryssland sin variant ATBIP Авиационная вакуумная бомба повышенной мощности , i folkmun omdöpt till FOAB, Father Of All Bombs, den 11 september 2007, släppt från en Tu-160 BLACKJACK. Att göra ett sådant test med världens kraftigaste konventionella bomb just det datumet ansågs vara lite magstarkt.

Modell av ATBIP

Bomben väger 7100 kg men har en verkan som motsvarar 44 ton TNT. Som jämförelse har ATBIP 4 gånger starkare verkan än GBU-43/B.

Bomben är en så kallad Fuel Air Explosive vilket kan liknas med att ett flytande bränsle får en lämplig bränsle – luftblandning och detoneras sedan med en viss fördröjning.  Verkan sker helt och hållet med värme och tryck och används i ett flertal olika ryska vapensystem, bland annat TOS-1A BURANTINO och pansarskottet RPO-A. Även olika typer av pansarvärnsrobotar har försetts med FAE-verkansdelar. Bränsleblandningen är en väl bevarad hemlighet, men rykten gör sig gällande att nanoteknologi har använts för att nå den stora verkansgraden i ATBIP.

Nyttan av att ha vapen av denna magnitud i arsenalen är att man har möjlighet till massiv ödeläggelse utan att behöva ta till kärnvapen. I en värld där flera aktörer förfogar över nukleära stridsmedel ökar risken för användandet, även om insatser med dessa typer av massiva FAE-vapen kan få en motsatt verkan och därigenom sänka tröskelvärdet…


PBS-950 monterat inför fällning

Luftkuddesystem PBS-950

VDV är ensamma om i världen att kunna luftlandsätta mekaniserade förband. I arsenalen av fordon ingår för närvarande BMD-2 och BTR-D och på väg in i arsenalen är BMD-4M och SPRUT-SD samt BTR-MD.

Att luftlandsätta fordon med vikter upp till 18 ton ställer stora krav på materiel och på personalen. Särskilda lastfallskärmar används för att bära de tunga vikterna men även vid landningen behövs det dämpning. Ett alternativ hitintills har varit att använda bromsraketer, men de anses vara otillförlitliga.

Man har nu konstruerat ett luftkuddesystem som man prövar på BMD-4M. Systemet kallas PBS-950 och fungerar på 2S25 SPRUT-SD


PBS-950 i uppblåst läge på 2S25 SPRUT-SD

I det här klippet kan man se förberedelserna inför släpp på övningarna i Ivanovo, bland annat PBS-950

Kredo-1S med rest sensormast

Markspaningsradar 1L269 Kredo-1S

Markspaningsradar för att upptäcka rörliga mål, låggt flygande och hovrande helikoptrar samt för eldledning av indirekt eld. Byggd på ett BAZ-5921 chassi och försedd med vikbar mast och försedd med markradar 1L244, IRV, laseravståndsmätare samt radio/datalänk. Höjd mast; 15m. Kan vara i drift i vindhastigheter upp till 30m/s. Tre mans besättning.

I bruk sedan 2007. Utvecklad av NPF Strela, Tula samt FGUP CDB Titan i Volgograd.

Sensorräckvidder:

Radar
Stridsfordon<35 km
Trupp <15-20km

IRV
Stridsfordon<10km
Trupp<2km

TV
Stridsfordon<12km
Trupp<5km

Laseravståndsmätaren kan mäta upp till 15 km.


Jag snubblade över två bilder som jag inte kan undanhålla er. De föreställer de andra två ubåtarna av LADA-klassen som är under byggnation på Amiralitetsvarvet i S:t Petersburg. Ryktet säger dock att de tre andra som man skall bygga kommer att senareläggas på grund av problem med det luftoberoende framdrivningssystemet…

Krohnstadt fotograferad i april 2009

Sevastopol fotograferad i december 2009

Mer om projekt 677 kan du läsa här

Nakidka på bandshaubits 2s19 Msta-S

Den ryska motsvarigheten till Åkers Styckebruk, NIISTALI, är en stor producent av skyddsutrustning. Förutom hjälmar och visir tillverkar man även skyddsvästar och skyddsutrustning till stridsfordon.

NAKIDKA är ett  signaturreducerande maskeringssystem som minskar risken för upptäckt av värmekameror (IRV) eller fältradar. Detta innebär att chansen för  målupptäckt med termiskt sikte på en stridsvagn eller robot minskar betydligt. Duken verkar bäst inom frekvensområdet  8-12GHz vid skydd mot fältradar.

Den effektiva reduceringen är 2/3 av värmesignaturen och 5/6 av radarsignaturen.

Gallerramar och dukar syns tydligt.

NAKIDKA består av ett antal gummidukar som är formade efter den aktuella stridsfordonstypen och kan även sättas utanpå gallerramar, vars främsta uppgift är att skydda mot stridsdelar med riktad sprängverkad, RSV. Dukar kan även användas i fältbefästningar och för att dölja materielupplag.

Andra produkter man lanserar är ett störsystem mot magnetiska minor, EMT-7. Sedan tidigare har USA ett motsvarande bärbart system  där man genom magnetfält ”höjer” markytan. På så sätt luras zonröret i artillerigranaten att detonera tidigare. På samma sätt luras stridsvagnmina med magnetisk utlösare att detonera innan vagnen passerar över den. Just magnetisk utlösning är den vanligaste metoden på avståndslagda fordonsminor, något som Sverige också har avstått att anskaffa. I vår arsenal finns de platslagda stridsvagnmina 6 och mintändare 14 till stidsvagnsmina 5 som klassas som fullbreddsverkande (dvs att man inte kör på med fordonets drivband på utlösaren) med magnetisk utlösning.

Uppgraderad T-72 Rogatka demonstrera skydd mot elektromagnetisk utlösning

Någon gammal bild på hur en radaropratör ser en störd miljö, men principen är densamma, att blända uttolkaren av radarbilden så att de egna, eller för all del avsaknaden av flygföretag inte syns.

Attackflygplanet SU-25 FROGFOOT kommer att utrustas med nytt störsystem och detta skall utprovas under 2010-2011.  De plan som kommer att utrustas med detta är de uppgraderade SU-25SM och den tvåsitsiga SU-25UBM. Man är dock lite försenad med konstruktionen av systemet. Kan man tro att det kommer fransk teknologi även har till slut?

En rote SU-25 FROGFOOT fäller 8 stycken RBK-250 multipelbomber, eller som den svenska pressen döpt dem till klusterbomber. För att kunna göra detta behövs det komma fram utan att bli bekämpad…

Luftlandsättningstrupperna har även börjat öva amfibieoperationer

I maj gav chefen VDV Generallöjtnant Vladimir Shamanov en presskonferens angående den framtida utvecklingen  inom luftlandsättningstrupperna. Bland annat var man intresserad av den amerikanska modellen att mönstra in civila flygplan för att lyfta förbanden. På så sätt skulle man 2017 kunna flytta en luftlandsättningsdivision åt gången…

Man har även börjat öva med andra förlyttningsmetoder. Under vintern har man genomfört tre stycken landstigningsövningar med marinens landstigningsfartyg. Detta är en direkt konsekvens av Georgienkriget där man genomförde den första amfibieoperationen på länge.

För Spetsnazförbanden vill man öka transportförmågan med styrbara glidskärmar fråmn dagens 20 km till 40 km i framtiden. Här är man imponerad av Israels fallskärmsjägarförband som just besitter den förmågan.

UAV Eleron 3. Räckvidd 10 km med tv och 25 km stillbild. Vikt 2,8 kg. Räckvidd 90 minuter.

För första gången använde man sig även av UAV  i samband med en förbandsövning. Artilleriförband från den 98. Luftlandsättningsdivisionen eldledde indirekt eld med den ryskbyggda Eleron-UAV upp till 10 km framför egna linjer. Testet gick över förväntan och under sommaren fortsätter utbildningen med israeliskbyggda Hermes-UAV.

Trots den kalla vintern har man ändå övat hoppning, i vissa fall ner till -30 grader Celsius. Dock kom man bara upp i 70% uppfyllnad enligt utbildningsplanen med förbandshoppning från IL- 76 men 100% med individuell hoppning från AN-2

3M54 Klub SS-N-27 Sizzler

I våras skrämde företaget Novator slag på världen genom att erbjuda kryssningsroboten Klub med en avfyrningsramp maskerad till container, Klub-K.

3M54 är en överljuds alternativt underljudsrobot, beroende på vilken variant som avses. E i beteckningen att den även finns i exportvariant.

Roboten Klub finns i fem olika varianter, där 3M54E och 3M54E1 är sjömålsrobotar(under/överljud). Varianten  3M14E är en kryssningsrobot mot markmål(underljud), 91RE1 och 2 är två olika typer av ubåtsjakttorpeder(överljud). Man skiljer mellan olika typer av Klub-robotar beroende på vapenbärare. Klub-N är för ytgående vapenbärare och för ubåtar utvecklades Klub-S. Klub-K är som redan nämnts ett markbaserat system gömt i en standardkontainer samt Klub-M är en ren markbaserad variant.

Modell av Klub-K

Modell av Klub-M på BAZ-6909, samma bärare somt till markroboten Iskander

Klub-N använder sig av 3M54E, 3M54E1, 3M14TE , 3M14EE och 91RE2 medan Klub-S använder sig av  3M54E, 3M54E1, 3M14E och 91RE1

Kryssningsroboten 3M14E, avsedd för markmål

3M54E har en räckvidd på 300 km där det tredje steget accelererar upp roboten i överljudshastighet 60 km innan målträff. Robotens diameter är 53 cm och har en vingbredd på 2,10 meter. Trots diametern passar inte roboten den västliga standarden 6,5 meter på torpedtuber då den är för lång med sina 8,22 meter. Vikt 1920 kg varav stridsdelen väger 200. Exempel på vapen bärare är ubåtstypen Projekt 667 Lada-klassen.

3M14E/TE/EE kallas av NATO SS-N-30 och har en verkansdel på 400kg. Den kan även bära substridsdelar. Räckvidden är något kortare, 275 km. 3M14EE har en större verkansdel än de andra. Roboten använd med fördel mot kommunikationspunkter som hamnar och flygfält, ledningsorgan och industrier. Roboten är extremt lågflygande med en flyghöjd på upp till 20 över havsytan och 50-150 meter över markytan. Likt Tomahawk navigerar roboten med bildjämförelse med aktuell terräng och bildmaterialet i inmatad data plus GLONASS.

Ubåtsjaktroboten 91RE1

91RE1/2 har en räckvidd på 40 km och har en ballistisk bana. Den bär med sig en ubåtsjakttorped APR-3 som separeras och landar i målområdet med hjälp av en fallskärm.

Klub utvecklas även för att kunna fällas från stridsflygplan.

Datoranimerad bildsekvens av en fällning av en 3M54AE från en Su-33

Observationsplatsen twittrar

Arkiv

Kategorier

NÅGRA BRA BLOGGAR

Observationsplatsen gillar

Militära diskussionsforum av intresse