You are currently browsing the category archive for the ‘Luftvärn’ category.

20120122-190229.jpg
2S36 CHAIR BACK monterad på teleskopmast

Luftvärnsrobotsystem SA-17 GRIZZLY

Bilder börjar dyka upp på den nya mastmonterade eldledningsradarstationen 2S36 för det medeltunga luftvärnsrobotsystemet Buk M2/9K37M2/SA-17 GRIZZLY. Med den 21 meter höga mastinstallationen får systemet låghöjdstäckning och en helt annan verkningsgrad än tidigare. Än så länge finns systemet på bara på 297.luftvärnsbrigaden i Alkin, Bashkortostan. Utöver ren luftvärnseldledning kan systemet även användas i en kustförsvarsroll, likt UndE 23. Systemet kan upptäcka mål på 100 km och målfölja tjugofyra mål redan från 95 km. På luftvärnsrobotbandvagnens lavett sitter fyra stycken luftvärnsrobotar av typen 9M38 med 42 km räckvidd eller 9M317 med 50 km räckvidd.

Varje stridsledningsbandvagn 9S510 kan leda upp till sex stycken eldenheter bestående av luftvärnsrobotbandvagn 9A317 alternativt luftvärnsrobottransportbandvagn 9A316. Varje lvrbbv 9A317 kan även i sin tur leda robotskott från en underställd lvrb 9A316. Teoretiskt kan varje system bestå av 12 stycken eldberedda robotenheter.

SA-17 GRIZZLY är utrustad med den nyutvecklade AESA-radarstationen 2S36 och har en mycket plattare radom än sin föregångare SA-11 GADFLY. Som orientering kan det vara intressant att veta Finland har haft SA-11 GADFLY men avvecklat dessa sedan något år tillbaka.
20120122-193638.jpg
Den äldre SA-11 GADFLY i vitryska färger. Notera den större radomen på luftvärnsrobotbandvagnen.

20120122-202305.jpg
SA-17 GRIZZLY Notera skillnaden på radomen för luftvärnsrobotbandvagn 9A317 jämfört med SA-11 GADFLY

Till systemet finns:
– 9S510 (stridsledningbandvagn)
– 9S18M1-3 (radarbandvagn)
– 9S36 (eldledningsradar)
– 9A316 (luftvärnsrobottransportbandvagn, kan även skjuta robotar under ledning från 9S36 eller 9A317
– 9A317 (luftvärnsrobotbandvagn)
– 9M317 (luftvärnsrobot)

Underhållsdelar
– 9V36V, 9V937, 9V938, 9V894-M1-3E (underhållsterrängbilar)
– AG3-M1 (verkstadsterrängbil)
– 9T459-1 och 9T459-2 (fordonssläp)
– 9T243 (transportfordon)
– 9T318-1(kranterrängbil)


Marknadföringsvideo av systemet

20120122-231931.jpg
Radarbandvagn 9S18M1-3

20120122-232047.jpg
Stridsledningsbandvagn 9S510

20120122-232001.jpg
Luftvärnstransportbandvagn 9A316


Reportage om ombeväpningen till SA-17 GRIZZLY. Notera lvskyddet av det grupperade systemet. SEAD är en reell hotbild för denna typ av förband

Mer om systemen kan man läsa här

Annonser

20120115-180235.jpg

Rök och damm, en Iskander går till väders från Kasputin Jar i september 2011

Under 2012 kommer testverksamheten mer än fördubblas vid robotskjutfältet Kasputin-Jar i Astrakanregionen rapporterar RiaNovosti.

Vid skjutfältet testas alla typer av vapen från de olika vapengrenarna så det kan skjutas allt från jaktrobotar för flygplan till markrobotar för artillerförbanden. Under 2011 sköts det i runda tal 500 robotskott på skjutfältet och i år kommer man att avlossa drygt 1200 stycken, vilket motsvarar en ökning med 150%. Av dessa kommer ett 70-tal att ske med nya system som är under utveckling. För närvarande utvecklas ca 160 (!) olika vapensystem av den ryska försvarsindustrin och det är dem som står bakom mycket av den ökade verksamheten.

Fördelen med att ha en central provplats är många. Till exempel behöver man inte genomföra dubbla investeringar i till exempel mät- och provutrustning. Testverksamheten är belagd med viss sekretess och med färre provplatser är risken för läckor mindre.

På fältet genomförs även verifieringsskott med aktuella förband inför kommande ombeväpningar. Ett exempel på detta är bland annat det tunga luftvärnsrobotsystemet S-400/SA-21 GARGOYLE, något som 183. Lvrbbrigaden från Kaliningrad genomförde sent förra året inför utplacerandet av systemet. Det förbandet skall vara aktivt från och med april. Andra system som man sköt med under förra året är markrobotsystemet Iskander/SS-26 STONE, också ett system som finns i vårt närområde och som kommer att tillföras förbanden i Kaliningrad.

Det är intressanta här är att utvecklingsarbetet i försvarsindutrin övergår alltmer i praktiska försök. Det borde indikera att utvecklingsarbetet har tagit ett ordentligt steg framåt och man förlitar sig inte längre på sovjetiska/post-sovjetiska system längre, utan att det moderna Ryssland nu har en industri som numera levererar resultat.

Mer om Kasputin Jar kan man läsa här


Tvinslag om S-400 från 2007 

Allt eftersom sker förberedelserna för att aktivt sätta S-400-förbandet i Kaliningrad i aktiv tjänst. För närvarande sker det intensiva övningar för att få delar av förbandet att uppnå den PersQ som beredskapen kräver. Detta sker genom leveranser som inleddes tidigare i höstas, något som Observationsplatsen skrev om i augusti samt att förbandet skjuter skarpa robotskott med systemet. Den verksamheten genomförs för närvarande på skjutfältet i Kasputin-Jar i Astrakan-regionen. Målsättningen med skjutningarna är att säkerställa kvaliteten i den levererade materielen (läs robotsystem och eldledning) samt personalens kompetens så utgrupperingen av systemet är till del klart innan årets slut.

Förbandet som får dettta system är 183. luftvärnsrobotbrigaden i Gvardeysk (fd Tapiau) som fram till i dag är operativa med Rysslands enda S-200 system. S-200/SA-5 GAMMON är ett gammalt luftvärnsrobotsystem från 60-talet som har verkligen passerat bäst före datum.

Uppgraderingen av luftvärnsförmågan i Kaliningrad kommer verkligen att göra skillnad för beredskapen för luftförsvaret i regionen. Vid en eventuell beredskapshöjning kommer förbandsklossen som 183.lvrbbrig utgör kommer med sin blotta existens kunna påverka andra länders insatser med (strids)flyg långt in i polskt och svenskt territorium då systemet har en räckvidd på 40 mil. För den som kan sin geografi motsvarar det det ungefärliga avståndet mellan Kaliningrad och till exempel  den småländska metropolen Växjö.  Hm, kan tänka mig rubriksättningen på lokalsidorna i Smålandsposten ”Växjö får luftvärnstäckning” i spalten bredvid det senaste reportaget om Carolina Klüft.

Som vanligt  är det alldeles tyst om detta i svensk media…

Tack till den engagerade läsare som tipsade!

Fregatten Amiral Gorshkov byggs för närvarande på Severenayavarvet i S:t Petersburg. Fartyget sjösattes förra året men det har varit sparsamt med bilder på fartyget. Här är iallafall en som har dykt upp som avslöjar lite grann av formen på skrov och överbyggnad taget under 2011.

Fartyget kommer få ett deplacement på 4500 ton och en längd på 135 meter och kommer troligtvis att placeras i Östersjön. Bestyckningen utgörs av 16 stycken sjömålsrobotar av SS-N-26 alternativt SS-N-27 som i variant även finns som ubåtsjakttorped. Vidare kommer fartyget även kunna bekämpa flygmål med hjälp av det avancerade luftvärnsrobotsystemet S-400F. För kännedom är S-400 under utplacering i Kaliningrad för närvarande, något som Observationsplatsen skrev om här. Utöver dessa finns även 8 stycken SS-N-29 lavetter som är den allra senaste ubåtsjaktvapnet som Ryssland förfogar över.

Behovet är 20 fartyg för den ryska flottan under den kommande 10-årsperioden.


Marknadsföringsvideo på systemet 

IRmotmedel  NII Ekran L370 Vitebsk/PRESIDENT-S

L370 är ett automatiskt aktivt infrarött motmedelssystem avsett att skydda helikoptrar mot värmesökande luftvärnsrobotar, främst den amerikanska lvrb FIM-92 STINGER. Systemet skiljer sig från tidigare generationers motmedelssystem genom att förutom fälla IR-facklor anger systemet varifrån hotet kommer samt genererar infraröda pulser för att störa ut robotens värmesökande funktion. Detta kallas på engelska för Directional Infrared Counter Measures, DIRCM. Systemet visades upp för första gången på försvarsmaterielmässan EUROSATORY-2010. Det har observerats monterat på attackhelikoptertyperna Ka-50/52 samt hkp Ka-31. Systemet tillverkas av NII Ekran i Samara

För närvarande finns det fyra olika system anpassade olika helikoptrar; L-370W52 för Ka-52, L-370W8 för Mi-8MT, L-370W26L för Mi-26, L-370W50 för Ka-50. Troligt utvecklas det även ett system för Mi-28N


Systemkomponenter från vänster: Centralenhet, optisk störare IR samt UV,  laservarnare, UV-varnare, IR-fackelbehållare

Mer finns att läsa om systemet finns här

Luftvärnsrobotförbanden kring  S:t Petersburg uppgraderas nu med det tunga luftvärnsrobotsystemet S-300PM/SA-20 GARGOYLE. Systemet har en räckvidd på 150 km och kan bekämpa mål i hastigheter upp till 6000 km/h och har till viss del samma robotar som ingår i S-400/SA-21 GROWLER. Det nya systemet ersätter de ålderstigna S-300PS/SA-10 GRUMBLE med 5V55-robotar som tills nu har funnits runt staden. Ryktet gör gällande att garantitiden utgår 2012-2013 på 5V55…

Prototyp till eldenhet 9S935, här utan mörkerenhet

Stridsledningssystemet Barnaul-T anskaffas till det ryska luftvärnet. I november kommer de första 25 serieexemplaren att levereras efter att ha varit på truppförsök sedan 2009. Barnaul-T  skall kunna leda luftvärnsrobotelden effektivare från existerande luftvärnsrobotsystem som till exempel 9K38 Igla-S/SA-24 GRINCH, ett bärbart luftvärnssystem som senast användes i Libyenkriget.

Barnaul-T består av stridsledningsfunktion, luftbevakningsradar samt kontrollsystem av eldenheterna.


Planen i början känns väl igen…. 

Systemet påminner en hel del om det svenska RBS70 systemet där skytten får invisning av stridsledningen mot ett av stridsledningen upptäckt mål med hjälp av ljudton i robotskytten aktiva hörselskydd. Barnaul-T har här dessutom mörkerkapacitet med hjälp av robotenhetens påmonterade bildförstärkare. Kapaciteten på den är upptäckt av luftmål på 8 km

Barnaul-T kommer att förstärka det lätta brigadluftvärnet för de mekaniserade brigaderna som SA-24 GRINCH-förbanden utgör. I systemet ingår ledningsvagn 9S931-1, stridsledningspansarbandvagn 9S931(MT-LBu), radarpansarbandvagn 9S932-1 (MT-LBu) och de bärbara batteriplatsenhet 9S933 och eldenhet 9S935

Stridsledningspansarbandvagn 9S931-1

Radarpansarbandvagn 9S932-1

Mer om systemet kan man läsa här och här

En terränglastbil KrAZ-260 med luftvärnsrobotlavettvagn 5P85T med fyra stycken luftvärnsrobottuber kör iland från landstigningsfartyget Alexander Otrakovsky på ön Kildin i augusti 2010

Förra året vid denna tidpunkt genomfördes en unik luftvärnsrobotövning i Barents hav. Övningen var speciell då man för första gången omgrupperade ett S-300PM/SA-20 GARGOYLEförband med hjälp av landstigningsfartyg.  Det man gjorde var att 4. luftvärnsrobotbataljonen vid 531. luftvärnsrobotregementet i Murmansk transporterades sjövägen till ön Kildin i Barents Hav för att skjuta skarpa robotskott.

Det intressanta är att båda komponenterna som användes, det tunga luftvärnsrobotsystemet S-300 samt landstigningsfartyg  i Ropuchaklassen återfinns även i Östersjöflottan. Man kan anta att en hel del lärdomar drogs av den genomförda omgrupperingen och ett lessons learneddokument återfinns även hos liknande förband i Östersjöflottan…

Skall man höja det ena eller båda ögonbryna om motsvarande övningar genomförs med S-400/SA-21 GROWLER i framtiden?

Ilastning innan avtransport…

Libyska luftvärnsrobotar SA-24 GRINCH i en så kallad Streletslavett vilket innebär att samma skytt kan rikta och avfyra ett flertal robotar

Inte alldeles oväntat att ett större antal luftvärnsrobot IGLA-S/SA-24 GRINCH saknas efter Gadaffi-regimens fall. Human Rights Watch och CNN har tillsammans sett plundrade vapen- och ammunitionsförråd med tomma robotemballage. Flygtrycket från NATO medförde även att systemen fördelades ut på stor bredd i den reguljära libyska armén. Nu när striderna lider mot sitt slut gäller det att städa upp innan regionen blir en No-Fly Zone. Frågorna som ställs lite här och var är hur många, vilka har dem och hur spårar vi upp dem.

19 kg och 1,7 meter långa paket. Afrika blev genast lite större.

Observationsplatsen skrev lite tidigare om samma problem fast ur en sydamerikansk vinkel tidigare här

Som kuriosa kan nämnas att Streletslavett finns förutom till fordon även för helikoptrar och fartyg.

 

 

Den nya robotterrängbilen 5P90S för SA-21 GROWLER där robotlavetten sitter monterad på bilens chassie. De tidigare varianterna har haft separat dragbil och släp med lavett, se nedan. Vilket system som nu levereras till Kaliningrad är ännu oklart.

Tidigare har Observationsplatsen skrivit om att det avancerade luftvärnsrobotssystemet S-400 Triumf/SA-21 GROWLER kommer att tillföras Östersjöflottan. Nu är den tiden inne, då RIA Novosti rapporterar att de första transporterna av S-400 har nu anlänt till Kaliningrad.

Systemet kan avfyra fem stycken olika robotar, vardera med olika egenskaper:

  • Lvrb 40N6E har extremt lång räckvidd på 400 km och en hastighet på 12(!) Mach, dvs  12 gånger ljudets hastighet… (hastigheten låter osannolikt hög och skall beaktas med reservation)
  • Lvrb 48N6E/48N6E2 har lång räckvidd, 150 km.
  • Lvrb 9M96E/E2 är i mellanklassen och klarar ”bara” 40 km i 5 Mach

Den ”äldre” 5P85TM dvs nuvarande version av robottterrängbil.

Wiseman har skrivit lite mer om luftvärn och Österjön här. Läs den gärna då den reflekterar även över svensk säkerhet.

Med systemet operativt kommer Ryssland att ha kapacitet kunna bekämpa flygmål över hela södra Östersjöområdet där även en icke så oansenlig del av svenskt territorium ingår. Men det är kanske lika bra det, då politikerna på nästa års Almedalsvecka kan njuta av ryskt luftvärnsskydd över Visby…

Räckvidden på lvrb 40N6E på tänkta system grupperade i Kaliningrad respektive S:t Petersburg. Som bonus finns på bilden räckvidden på samma system om det skulle grupperas i Visby i ljusgrönt.

UPPDATERAT DTG022225AUG11

För den som önskar en djupdykning i lvrbsystem S-400 Triumf/SA-21GROWLER rekommnederas ett besök på siten ausairpower.net och deras artikel


Video från Rianovosti om systemet

UPPDATERAT DTG000011AUG11
Det verkar som om det är 183. Gardesluftvärnsrobotbrigaden i Gvardeysk, ca 4 mil öster om Kaliningrad som systemet kommer att hamna hos. 

Vill man läsa mer om systemet rekommenderas starkt denna sida.

Varje batteri S-400 består av fyra luftvärnsrobotterrängbilar 5P85TE2 av typen MZKT-7930 och en stridsledningsradarterrängbil 92N2E Grave Stone. Utöver detta finns det trossdelar med laddningsfordon och tekniskt underhåll
Det andra regementet av det det tunga luftvärnsrobotsystemet S-400, SA-21 GROWLER har levererats till det det ryska flygvapnet, den försvargren som ansvarar för luftvärnet.
S-400 är ett luftvärnssystem med lång räckvidd på minst 400 kilometer. Systemet använder sig av olika typer av robotar, beroende på typ av mål som skall bekämpas. Det är designat för att skjuta ner såväl konventionella flygplan som stealthflygplan, men även kryssningsrobotar och UAV. Dessutom klarar systemet av att bekämpa ballistiska mål, det vill säga robotvapen upp till en höjd av 35 km.
Robotarna som ingår i systemet är av typerna 48N6E, 48N6E2, 9M96E, 9M96E2 samt 40N6E.
Triumf, som det kallas i Ryssland godkändes för aktiv tjänst 2007 och planer finns för förse luftvärnet med ett stort antal robotbataljoner.
Stridsledningsradarterrängbil 92N2E Grave Stone
Den första regementet levererades 2010 och placerades i Elektrostal, ca 50km Ö Moskva. Den andra regementet kommer också att hamna i Moskva, som förståeligt är nationens industriella och ekonomiska centra.  I vårt närområde är S:t Petersburg och Kaliningrad självklara grupperingsplatser för systemet. Varje regemente består av två bataljoner vardera med åtta robotsystem. Varje system har fyra robotlavetter.

Man har dock svårt att leverera system i den takt som flygvapnet önskar. Planen har varit att förse
de väpnande styrkorna med 5 bataljoner innan 2010, något som inte har kunnat uppfyllas. Därför finansierar regeringen byggandet av ytterligare två robotfabriker åt tillverkaren Almaz-Antey. Det är inte ett lika med att man bygger två nya S-400 produktionsanläggningar, men oavsett kommer det att påverka tillverkningstakten i en positiv riktning.
Räckvidden på S-400system i Kaliningrad och S:t Petersburg i rött. Ett framgrupperat system norr om Visby i ljust grönt visar hur långt systemet räcker in i på svenska fastlandet.

Förutom att systemet kan användas som skydd för befolknings och industricentra medger systemets långa räckvidd att det med fördel användas offensivt i så kallade air denial operations, vilket är motmedlet till air supremacy, luftherravälde. För NATOs del skulle detta innebära en kraftig begränsning av röreslefriheten i luftrummen ovanför Baltikum och Polen utifall ett scenario där planen Eagle Guardian kan komma att användas.
Skulle man i ett preventivt syfte framgruppera S-400system tillsammans med tunga kustrobotbatterier av typen SSC-6 STOOGE till ett oförsvarat Gotland skulle även hela södra Sverige påverkas.

Undermålig bild på lavetten, men den observante kan se en radar centralt placerad mellan vapenbalkarna.

I december skrev Observationsplatsen om luftvärnsrobotsystem IGLA-S. Nu har företaget KBP utvecklat  IGLA-S, SA-24 GRINCH och satt den på en  plattform. Det man har gjort är att montera den på luftvärnsrobotbandvagn 9A34M2, dvs den MT-LB-variant som används till luftvärnsrobotsystem SA-13 GOPHER. Genom att återanvända lvrbbv kan man på ett enkelt sätt sammanföra två väl fungerande materialsystem och få en synergieffekt av detta.

Nyttan är att få ett fordonsburet modernt robotsystem som är störtåligt och har zonrörsförmåga. Montaget med IGLA-robotar balkvis kallas för STRELETS och är i princip två IGLA-robotar på en och samma vapenbalk. STRELETS kan även monteras på till exempel attackhelikopter Ka-52 eller motsvarande och ger därmed helikoptern en viss jaktförmåga.

Systemet har åtta värmesökande luftvärnsrobotar 9K338 IGLA-S med en räckvidd på 6000 meter och presenterades under helgen på den internationella flygmässan Aero India 2011. Video på systemet finns här från RIA Novosti.

Systemet skall inte förväxlas med den variant som presenterades på MAKS 2001, vilken byggde på den tidigare IGLA-1 roboten, även om systemen är påfallande lika. Återbruk är kanske dagens modeord…

 

Den äldre varianten av STRELETS med IGLA-1 roboten från MAKS 2001. Jämför med bilden från videon så syns de uppenbara likheterna tydligt, dock utan radar.

 

 

Luftvärnsrobotsytem 9K338 IGLA-S/SA-24 GRINCH

IGLA-S är ett så kallat MANPADS, Man Portable Air Defence System, dvs buret luftvärnssystem som till exempel vår svenska RBS 70. IGLA-S eller SA-24 GRINCH som det kallas i väst är det modernaste MANPADS som tillverkas i Ryssland. Det kom i tjänst 2004 i ryska armén och finns bland annat i de lätta luftvärnsrobotkompanierna på de motoriserade skyttebrigaderna.

Vapnet är en värmesökande luftvärnsrobot med en räckvidd på 6000 meter och har ett säkerställt detonationavstånd på högst 5 meter från målet för den 2,5 tunga stridsdelen. Systemet väger 19 kg och är 1,7 meter långt. Robotlavetten kan förses med mörkersikte och målidentifieringsenhet 1L229D

IR-målsökaren har en mycket hög störskyddsnivå och roboten har ökad träffsannolikhet på upp till 5 gånger jämfört med sina föregångare SA-14, -16 och -18 beroende på måltyp. Orsaken till detta är den större stridsdelen med en effektivare förfragmentering av splitterdelen samt att en nyutvecklad algoritm medger att robotbanan leds lättare in mot målets flygbana

Till systemet finns 9F859 KONUS simulator för utbildning av robotskyttar.

I USA är man orolig för att  IGLA-S skall komma i händerna på utomstatliga aktörer sedan Venezuela har fått köpa 472 robotsystem från Ryssland under åren 2006-2008. I ett första läge är det FARC-gerillan i Colombia som kan förses men även drogkartellerna kan även komma att få tillgång till vapensystemet

Med andra ord, det finns viss befogad oro i USA om vapnet får en icke önskad spridning då det har en ganska hög potential…


Transformer? Nej men en Palma CIWS avsedd för ryska flottan.

Luftvärnssystem PALMA

Systemet är en kombination av eldförsluftvärn och robotluftvärn, där alla enheter sitter i samma lavettage. PALMA består av två stycken 30 mm  6-pipiga AO-18KD gatlingautomatkanoner samt åtta luftvärnsrobotar  9M337 SOSNA-R. Systemet klarar av att bekämpa mål på avstånd från 200 upp till 8000 meter och på en flyghöjd upp till 3500 meter. Systemet är avsett att bekämpa flygmål såsom flygplann, helikoptrar, sjömålsrobotar och frifallande bomber. Det kan även bekämpa mindre båtar och även fasta objekt på land. Systemt klarar av att målfölja och bekåmpa upp till sex mål samtidigt.

Lvakan AO-18KD har en eldhastighet på 4500 skott per minut och har en räckvidd på 4000 meter. 1500 granater finns till systemet. De två automatkanonerna har tillsammans en eldhastighet på nära 9000 granater i minuten.

Lvrb 9M337 SOSNA-R är en laserstyrd överljudsrobot som är en vidareutvecklad version av 9M335 som finns i lvsystem PANTSIR. Roboten bekämpar mål på en flyghöjd 2-3500 meter och har ett skjutavstånd från 1300  upp till 8000 meter. Även en landbaserad version av roboten finns framtagen för MT-LB.

För eldledning av systemen finns i mitten ett sensorhuvud, ”skallen” med eldledningssystem 3V-89, där TV och IRVsikte, laseravståndsmätare, laserstyrsystem är placerade. Eldledningsradar 3Ts-99(POSITIV-ME1) sitter i en separat mast.

Skjutprov med akaninstallationen

PALMA är ett helt nytt system utvecklat ur sin föregångare KASHTAN, men med bättre prestanda avseende eldledning och störtålighet. PALMA kan antas komma bli standard CIWS (Close In Weapon System) på de nya amfibiefartygen av MISTRAL-typ och IVAN GREN som avses byggas, men även på de kommande fregatter och korvetter. Äldre fartyg som hangarfartyget Amiral Kuznetsov och de KIROV-robotkryssarna som skall moderniseras kan antas få systemet.

Mer finns här att läsa.

Kombinerad robot och radarbandvagn 9A317 med fyra 9K37M2E robotar och NIIP 9S36-radar

På robotbasen Kasputin Yar, dåvarande Sovjetunionen första robotprovplats, har man avfyrat fem lyckade robotskott med det nya luftvärnsrobotsystemet BUK-M2E.

9K317M2E BUK-M2 eller SA-17 GRIZZLY är utvecklat ur den tidigare varianten BUK (SA-11 GADFLY) och kan liknas vid ett allmålssystem där man kan bekämpa olika typer av såväl flygande som mark och sjömål.

Räckvidden på systemet mot flygplan ligger på 50 km ner till 10 meters höjd, mot markmål är räckvidden 15 km. Den klarar av mål som rör sig i hastigheter upp till 1200 meter/sekund vilket motsvarar drygt 3,5 gånger ljudets hastighet.

Komponenter i systemet är
luftvärnsrobotledningsbandvagn 9S510 (lvrbledbv)
luftbevakningsradar 9S112 (lvlbevrrbv)
luftvärnseldledingsradar 9S36 (lverrbv)
luftvärnsrobotradarbandvagn  9A317 (lvrbrrbv)
luftvärnsrobotbandvagn  9A316  (lvrbbv)(som kan skjuta robotskott under ledning av en 9A317)

Luftvärnsrobotbandvagn 9A316 under järnvägsmarsch. Fordonet transporterar roboten bakåt i marschriktningen.

Systemet klarar av att leda robotskott mot 24 separata mål och via optisk IR spaning klarar man även av att arbeta i en miljö med hög störnivå.

I dagsläget förfogar de väpnade styrkorna över tre bataljoner med luftvärnsroboten S-400 Triumf (SA-21 GROWLER).  I upprustningsplanen inför 2020 kommer man att öka antalet robotsystem kraftigt.  I en första anskaffningsplan diskuterar man åtta robotbataljoner, men det antalet kommer nog att öka till minst 20 bataljoner 2015.  S-400 är avsett som zonförsvar av till exempel tätorter och ekonomiska centra, som den region som man anser vara landets ekonomiska hjärta medstäder förutom Moskva också Nizhny Novgorod, Smolensk, Yaroslavl, Vladimir, Tula, Dzerzhinsk, och Rybinsk.

Systemet har en räckvidd på upp till 400 km och kan bekämpa smygflygplan, kryssningsrobotar och även ballistiska robotar. Varje bataljon består av åtta avskjutningsramper med totalt 32 robotar samt ledningsfordon. Som skydd för systemet anskaffas PANTSIR-S1 men även skenmål. Genom att systemet är mobilt kan det även sättas in på andra platser som till exempel Kaliningrad. Systemet får då en offensiv slagförmåga då man med lätthet behärskar en eventuell motståndares luftterritorium.

I jämförelse med det amerikanska Patriotsystemet man har placerat i bland annat Polen är S-400 mer potent, med en räckvidd som är dubbelt så lång.

Någon gammal bild på hur en radaropratör ser en störd miljö, men principen är densamma, att blända uttolkaren av radarbilden så att de egna, eller för all del avsaknaden av flygföretag inte syns.

Attackflygplanet SU-25 FROGFOOT kommer att utrustas med nytt störsystem och detta skall utprovas under 2010-2011.  De plan som kommer att utrustas med detta är de uppgraderade SU-25SM och den tvåsitsiga SU-25UBM. Man är dock lite försenad med konstruktionen av systemet. Kan man tro att det kommer fransk teknologi även har till slut?

En rote SU-25 FROGFOOT fäller 8 stycken RBK-250 multipelbomber, eller som den svenska pressen döpt dem till klusterbomber. För att kunna göra detta behövs det komma fram utan att bli bekämpad…

Obyekt 955 BTR-MD RAKUSHKA (Snäckan)

BTR-MD i grundutförandet. IR-strålkastaren syns tydligt vid ksp:n på vagnchefsplatsen

Framtagen som en ersättare till stridsfordonet BMD-D i luftlandsättningstrupperna. Förutom att man har behov av rena stridsfordon för den direkta striden som till exempel BMD-4M kan lösa har man behov av splitterskyddade ledningsvagnar och underhållsfordon.  Genom en högre påbyggnad av stridsutrymmet har man skapat plats för detta genom fordonet Rakushka. Vagnen är avsedd för luftlandsättning och amfibieoperationer och har därmed mått som gör den lastning och fällningsbar från bland annat IL-76 CANDID. Vagnen har separat generator för att kunna strömförsörja tillexempel luftvärnsradar eller ledningsutrustning. Vagnen är amfibisk och drivs i vatten av två stycken vattenjetaggregat. Fordonet kan beväpnas med en 7,62 ksp ovanpå vagnchefen lucka
BTR-MD avses att tillföras VDV från och med hösten 2010.

Som alla andra fordon i BMD-serien är även BTR-MD amfibisk.

Prototyp för ledningsvagn för luftvärn.

Sjömålsrobot 3M55 YAKHONT/ONIKS (SS-N-26)


Video med en expose över olika sjömålsrobotsystem i världen.

Tillverkad av NPO mashinostroyeniya i Reutov utanför Moskva och är i tjänst sedan 1999. Detta är en överljudsrobot med hastighet upp till mach 2,5. Roboten drivs av en så kallad RAM-jet motor vilken förutsätter att en startraket driver upp roboten i överljudshastighet innan luftens friktion antänder drivmedlet likt en raket. Jetmotorn har alltså ingen turbin. Beroende på anflygningsbana kan roboten ha en räckvidd på upp till 300 km med en hög banhöjd och upp till 120 km med låg banhöjd. Flyghöjd vid sista anflygningsfasen är endast 5-15 meter över havsytan. Roboten väger 3000 kg varav stridsdelens vikt är 200 kg. Robotens längd är 8,9 meter och robotkroppens diameter endast 70 cm. Med vingar är spännvidden 1,7 meter. Minsta bekämpningsavstånd är 50 km och sökområdet är begränsat till 45 graders vinkel.

Låg anflygningshöj, liten radarmålyta och hög hastighet gör att denna sjömålsrobot är mycket svårbekämpad.

3M55 avsedd för bäras av attackflygplan, till exempel Su-33 FLANKER eller Su-34 FULLBACK

Roboten kan avfyras från fartyg, både i övervattensläge och undervattensläge och svål som från flygplan som kustartillerirobot.

En utvecklad variant på roboten är BRAHMOS, där Indien har varit med i vidareutvecklingen. Den finns med på de 6 fregatter av KRIVAK III typ man har beställt varav hitills tre har färdigställts på Yantarvarvet i Kaliningrad

Om man vill sätta in sina sjöstridskrafter i en konfliktsituation där dessa robotar förekommer då vill man ha en ordentlig luftvärnskapacitet på sina ytstridsfartyg, något som vi bekant inte har på Visby-klassen…

PANTSIR-1S monterad på en terränglastbil KAMAZ 6530

En av orsakerna till att jag började skriva denna blogg var att avsaknaden av någon form av kontinuerlig rapportering av utvecklingen av militär materiel i dagens Ryssland. Turen har kommit till luftvärnssystemet PANTSIR-S1 som har utvecklats av KBP, en av Ryssland viktigaste vapensmedjor.

96K6 PANTSIR-S1 eller SA-22 GREYHOUND som är NATO-beteckningen på systemet konstruerades på 1990-talet. Det är en utveckling av luftvärnsrobotkanonvagnen 2K22 TUNGUSKA (SA-19 GRISON) och har beställts i 300 exemplar av Ryssland. Systemet är ett kort och medeldistanssystem avsett att skydda arméförband i motsvarande brigadluftvärnsenheter samt skydd av viktiga typobjekt, till exempel kraftverk eller andra luftvärnssystem motsvarande typ S-400 (SA-21 GROWLER), främst i då syfte att skydda mot SEAD, supression of enemy air defence.

PANTSIR-S1 är bestyckad med 12 luftvärnsrobotar (lvrb) av typen 57E6 med en räckvidd upp till 20 km. Fyra robotar kan ledas mot fyra separata mål av systemet samt 2 stycken dubbelpipiga luftvärnsautomatkanoner (lvakan) av typen  2A38M med en räckvidd på 4 km. Lvakan har en eldhastighet upp till 2500 skott per minut per pjäs. Systemet har förmåga att bekämpa mål ner till 400 meter.

PANTSIR-S1 monterad på bandfordonschassie GM 352M1E

Robotarna har inga egna aktiva sökare utan leds av stridledningssystemet. Målupptäckt kan göras på drygt 35 km med radar och eldledning kan börja göras 28 km med eldledningsradar Utöver dessa finns även ett optiskt system som arbetar inom IR-spektrat. Det systemet har dock en sämre förmåga till ledning och klarar bara av ett mål åt gången. Mål i överljudshastighet kan bekämpas med robot.

PANTSIR-S1 i den senaste konfigurationen monterad på terränglastbil BAZ-6909

Systemet kan placeras på stridsfordon, terränglastbil, lastväxlare, eller på fartyg.

Observationsplatsen twittrar

Arkiv

Kategorier

NÅGRA BRA BLOGGAR

Observationsplatsen gillar

Militära diskussionsforum av intresse

Annonser