Den ena av två Ekrano KM som i väst kallades för det Kaspiska sjömonstret efter sin geografiska härkomst.

Den ryska regeringen har beslutat att damma av forskningen kring markeffektsfarkoster och har gett Alekseev konstruktionbyrå i uppdrag att ta fram en sådan farkost. Alekseev nämner att man skall studera farkoster i viktklasserna 50, 100 och 600 ton. I jämförelse Det Kaspiska sjömonstret vägde 540 ton innan det havererade 1980. Markeffektsfarkoster, eller ekranoplan i den storleksklassen skulle kunna beväpnas med upp till 32 kryssningsrobotar av Klub-typ. Trots att det har gått 20 år sedan storskalig produktion har Alekseev under tiden konstruerat och tillverkat mindre ekranoplan för privatmarknaden.

Av alla farkoster som producerades är Ekrano KM-planen i särklass. Även om fenomenet varit känt sedan flygets barndom var det sovjetiska ingenjörer upptäckte tillämpningen med markeffekten under 1950-talet, där en farkost som flyger över markytan kan hålla sig flygande med hjälp av lufttrycket under sig. Som ni säkert vet sedan fysiken i skolan är ju undertrycket över en vinge som håller ett flygplan flygande. Fördelen med markeffekten är att man kan ta tyngre laster än ett flygplan och frakta dem förhållandesvis snabbt, upp till 500km/h. Nackdelen är man inte har flygplanets rörlighet, utan man är begränsad till öppet hav och angränsade kustområden. Man kan även flyga över isbelagda områden där vanliga fartyg inte har någon framkomlighet.

A-90 Orlyonok i ryska marinens färger under tidigt 1990-tal

Ekranoplanen utvecklades  från 1960-talet fram till Sovjetunionens sönderfall. Man skapade stora farkoster, bland annat ”Det kaspiska monstret”, döpt efter bildtolkarna på CIA, på flera hundra ton med lastkapacitet som översteg alla lastflygplan. Den sista typen av markeffektfarkoster som togs ur tjänst 1993 var A-90 Orlyonok, med en lastkapacitet av 150 soldater eller två stridsfordon. Räckvidden var 1500 km och en marschhastighet på 400 km.

Advertisements